PDF om Bolagsossarna

6 mars 2016

En bredsida mot alla knegare

8 november 2015

Ur Knegaren nr 9

Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen har slutit något som de kallar ”den migrationspolitiska överenskommelsen” men detta är allt annat än migrationspolitik. Här finns ingenting som kommer att dra in nyanlända på arbetsmarknaden eller lösa bostadskrisen. Här finns inget som undanröjer underlaget för människosmuggling och livsfarliga rutter över haven. Istället har regeringen passat på att göra upp med borgarna om att försämra rättigheter och villkor för alla arbetare och arbetslösa. Både för dem som redan bor här och för dem som kommer hit nu.

(s)-regeringen har nu bekänt färg och alla knegare i det här landet kommer att få smaka på vad Löfven menar med att ”alla människor är lika mycket värda”, nämligen att om du måste söka socialbidrag kommer du att tvingas till gratisarbete och om du behöver en yrkesintroduktions-anställning är du inte längre garanterad kollektivavtal. Det betyder också att om du istället har en stor trädgård som behöver fixas eller om du behöver installera bredband i villan, så kan du få avdrag på skatten om du har råd att anställa någon som gör det jobbet.

Vägrar befatta sig med bostadsbristen

Löfvén-regeringen som är så måna om ”alla människors lika värde” vägrar dessutom befatta sig med bostadsbristen som både gör att unga människor inte kan flytta hemifrån, att nyanlända sitter fast på migrationsverkets anläggningar och att skrupellösa företag kan inkassera fantasisummor från stat och kommun för att logera nyanlända. Istället för att ta ordentliga beslut om en bred satsning på billiga hyresrätter, småhus och kooperativ vill man ändra på lite byggregler. Men det finns inga investeringsplaner för nya hyresbostäder eller småhus för vanliga människor och som utmanar bygg- och fastighetsbolagens vinstintressen, och där även Migrationsverket kan hyra vad som behövs. Det är ju framförallt bostadsbristen som gör att kommuner har svårt att ta emot nyanlända och som driver fram galopperande kostnader. Men det är faktiskt Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen som är ansvariga för att det växer fram motsättningar på många småorter, när människors behov ställs mot bristen på pengar och bostäder. Detta skulle kunna lösas med en nationell bostadsplan som sjösätts omgående.

Sverige behöver personalförstärkning

Dessutom, istället för att bygga upp en ordentlig nationell utbildningsverksamhet med kvalificerade snabbkurser i svenska, varvat med yrkespraktik i bristyrken och i yrken som människor redan är utbildade till, så pratar man nu om att ”pröva” regeljusteringar, starta svenskakurser hos studieförbunden och lite yrkesskolor. Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen verkar inte anse att Sverige behöver personalförstärkning och att det gäller att snabbutbilda folk så att de kommer i jobb. Och varför går inte de läkare och ingenjörer som kommer hit från Syrien och Irak parallellt med befintlig personal, på industrier och sjukhus redan idag? Och varför går ungdomar, som redan bor här, arbetslösa eller har otrygga jobb när personalbehoven är skriande inom vård, skola och omsorg? Och varför flyr befintlig personal därifrån? Och varför urholkas arbetsvillkoren i bygg- och transportsektorn, Stefan Löfvén?!

Akut behov av arbetarnas investeringspolitik

Läget börjar bli akut och det behövs en arbetarnas investeringspolitik, oavsett om vi står mitt i en folkvandringstid eller ej, oavsett hur många av dem som flyr Mellanösterns krig och samhällskollapser, som når till Sverige? Hela samhället är skevt och arbetslösheten parallellt med underbemanningen i offentlig sektor är ett ologisk och enormt slöseri med människokraft och samhälleliga resurser. Att staten numera fungerar som en affärsbank lämnar alla knegare utanför, fastboende och nyanlända.

Öppna ambassaderna utomlands

När det gäller effekterna av USAs invasioner och EUs och Rysslands uppslutning bakom olika regimer i Mellanöstern, dvs permanent sönderfall, krig och uppkomsten av nya mördarmaskiner under religiös flagg, så har människorna som bor där dragit sina egna slutsatser. De försöker nu ta sig till de länder som har regeringar som påstår att ”alla människor har lika värde”.

Men EUs länder och även Sverige vägrar fortfarande att öppna sina ambassader och konsulat utomlands för asylsökande och tvingar därmed folk att korsa hav, berg och öknar, göder medvetet människosmugglare och driver fram situationer som i grekiska övärlden där människor dör på havet, fastnar i lervälling, blir attackerade av polis som slåss etc.

Om de menade ett enda ord av vad som sägs om att försvara asylrätten och ”människors lika värde” skulle man öppna Sveriges och EUs beskickningar utomlands. Då skulle EUs olika utrikesdepartement och ambassadpersonalen få bära konsekvenserna av utrikes- och handelspolitiken, istället för att de som redan gjort det ska betala en gång till i form landsflykt och livsfarliga resvägar. Trycket på kommunerna i Sverige skulle dessutom lätta betydligt och man skulle kunna ha planerade insläpp till Sverige.

Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen säger i sin uppgörelse att trycket är stort på asylsystemet och vi läser den ena rapporten efter den andra i tidningarna om hotande ”systemkollaps”. Nu har man till och med kommit fram till att madrasserna och boendeplatserna är slut. Men hur är detta möjligt i ett av världens rikaste länder som dessutom har högst andel multinationella företag och vapenexport per person?!

Nej, höj bolagsskatten, den statliga skatten och återinför förmögenhetsskatten om det fattas pengar för att organisera mottagandet av dem som söker asyl. De här utgifterna ska verkligen inte belasta dem som redan har det svårt. Det kan väl inte vara så svårt, om nu ”alla människor har lika värde”, Stefan Löfvén?

En fråga som har blivit en symbolfråga från höger till vänster är införandet av tillfälliga uppehållstillstånd, men om perioden för uppehållstillstånd frikopplas från försörjningskrav och om det finns utbildning, arbete och bostad för alla skulle hela den frågan bli sekundär. Man grälar om detta för att slippa ta ansvar för de verkliga problemen!

Arbetarrörelse behövs nu!

Löfvén-regeringens och stöd-Alliansens uppgörelse är en ren och skär fortsättning på den Allianspolitik som väljarna gjorde slut med på valdagen 2014, och den tjänar bara syftet att behålla den så eftersträvade balansen i riksdagen, hindra oppositionella röster och pressa ned arbetsvillkoren ytterligare.

Det borde vara fler som vänder riksdagen ryggen och ger sig ut på gator och torg än SD-gaphalsarna. Arbetarrörelsen har allt att vinna på solidaritet med dem som flyr och en arbetarnas investeringspolitik för jobb, bostäder och utbildning och, till att börja med, beslagtagande av resurser från dem som tjänar på krisen.

Lärdomar från Katalonien

Angående regionalvalet 27 september

Medlemmar från Knegarkampanjerna besökte Barcelona med omnejd, i samband med regionalvalet i Katalonien 27 september. Den kroniska krisen för den globala kapitalismen och systemchocken 2008 har kastat ut den spanska arbetarklassen i massarbetslöshet - närmare 5 miljoner är arbetslösa - och fundamental osäkerhet. 30% av alla anställningar är ”prekära” och av en befolkning på drygt 40 miljoner kan 12 miljoner räknas till de fattiga. 500 hushåll har vräkts per dag under flera år pga bostadslån man inte kunna betala.

Det politiska systemet och styrsättet har försvagats oerhört som en följd av de brutala åtgärder som makthavarna tagit till och de två dominerande partierna Partido Popular (höger) och PSOE (socialdemokrater) smulas nu sönder under trycket från missnöjet. De har dessutom visat sig insyltade i stora och djupa korruptionshärvor. Nya partier har sett dagens ljus, t ex vänsterpopulistiska Podemos och Ciudadanos till höger. I Katalonien där Barcelona ligger, har flera regionala varianter uppstått, men ingenstans har en oberoende arbetarkraft visat initiativkraft eller framtidsperspektiv som pekar mot en lösning.

I Katalonien har ledarskapstomrummet inom arbetarrörelsen tagit sig uttryck i ett växande stöd för de separatistiska stämningar som vill bryta loss regionen ur Spanien. Inför valet i september hade ett regionalt högerparti (Convergencia) och ett vänsterparti (Esquerra Republicana) gått ihop på en gemensam valplattform för att ensidigt deklarera Kataloniens oberoende från Spanien inom 18 månader. Det kravet hade även fått stöd från ett antikapitalistiskt lokalt parti, CUP, som vill bryta med både EU och den spanska staten och bygga ett nytt och eget land baserat på rättvisa och jämlikhet.

Inför regionalvalet hade självständighetsrörelsen sagt att om de fick mer än 50% av rösterna i regionalvalet skulle de betrakta det som grönt ljus att lämna Spanien. Regeringen i Madrid hade i gengäld då hotat att dra in deras rätt att ha egen polis.

Arbetarklassens företrädare hade inför valdagen intagit olika positioner: för katalansk självständighet (CUP), för förhandling om en ny konstitution med större regionalt självstyre (Podemos, socialdemokraterna), blankröst (olika vänstergrupper). Ciudadanos - ett borgerligt parti som lockar många arbetare med liknande tricks som de svenska moderaterna använt och påstår att borgerlig politik gynnar arbetare - vill inte förändra Kataloniens ställning överhuvudtaget.

Dagen efter valet åt några medlemmar i Knegarkampanjen lunch med UGTs avdelningsstyrelse (motsvarande LO-distriktet) i Tarragona, och debattens vågor gick höga för alla åsikter fanns representerade och alla hade röstat olika dagen innan. Valresultatet blev dock ett antiklimax. Självständighetspartierna vann de flesta mandaten men fick ändå inte mer än 50% av de avlagda rösterna. Dessutom är självständighetsförespråkarna oense mellan antikapitalister och EU-lojala. Man har ännu inte lyckats bilda regionalregering och det hela kan sluta i nyval nästa år.

Det mest intressanta för Knegarkampanjen blev att analysera hur rösterna föll i industribältena runt Barcelona där arbetarklassen och huvuddelen av de arbetslösa lever och där industriföretagen finns. Här har socialdemokratin haft sitt starka fäste historiskt och självständighetsrörelsen har väldigt lite stöd här.

I valet var följaktligen stödet för självständighetspartierna signifikativt lägre i industribältena men socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Stödet för Ciudadanos som vill stanna i den befintliga spanska staten var istället påtagligt. Men även CUP som tredubblade sina mandat från 3 till 10 och vill bryta helt med både EU och Madrid, hade vuxit i industriförstäderna. Podemos som allierat sig med andra vänstergrupper och miljöpartier gjorde däremot ett katastrofval.

Vi talade med en strejkledare i en av industriförstäderna som berättade att han röstat på CUP men inte pga deras separatism utan för att de var det enda parti som stöttat dem handgripligt under konflikterna med företaget och regionen. -Det är inte viktigt för oss om det är katalansk eller spansk polis som bryter upp våra strejker utan vilka som hjälper oss i våra strider för jobb och säkerhet, sa han. -Podemos hade satt upp en fackpamp som skrivit på alla pakter med regeringen på sin valsedel så dem kunde vi inte rösta på, fortsatte han och avslutade med att säga: -Det var en CUP-ledamot i kommunen som gav oss pappren som bevisade att våra fack samarbetade med företagsledningen och polisen bakom ryggen på oss.

Arbetarklassen i Katalonien identifierar sig vare sig med Spanien eller Katalonien för man kommer från alla håll. Industrin runt Barcelona har alltid varit ett av Spaniens ekonomiska nav och man har tagit emot stora invandringsvågor från södra Spanien och andra länder. I köttindustrin utanför Barcelona bor och arbetar den största koncentrationen av ghaneser, utanför Ghana i västra Afrika. Det som är påtagligt i Katalonien är också hur många kvinnor som ställt sig i spetsen för den sociala kampen, både som strejkledare, som anti-vräknings-aktivister, som kandidater till lokala parlament etc. Krisbördorna har särskilt drabbat de spanska kvinnorna som pressats tillbaka till hemmen för att ta hand om både gamla och unga och det är signifikativt att Barcelonaborna i våras röstade fram en kvinna som kommer ur kampen mot vräkningarna, som sin borgmästare.

Erfarenheterna under valdagarna i Barcelona visar att nationell yra och isolerad separatism är en splittrande faktor arbetare emellan i Katalonien och att en ny arbetarrörelse måste ta ut stegen för att befria sig från EUs diktat och bolagsmakten från en annan utgångspunkt. Runt Barcelona finns ett koncentrerat av industriarbetare och i norra Katalonien finns dessutom viktiga zoner inom livsmedelsproduktion och gruvindustri. Överallt har man gjort erfarenheterna av bolagsmaktens dagordning: rättslöshet på jobbet, massavsked, polisvåld och fängelsehot mot strejkande med mera. Arbetarklassen här har gjort många och gemensamma erfarenheter av vad det globala kapitalet och dess politiska utskott i EU har att erbjuda. Kataloniens arbetare skulle kunna ta initiativet till en all-europeisk arbetarfront för social upprustning och för att ställa industrin och investeringarna i samhällets tjänst för att inte bara Katalonien ska befrias från strypgreppet som vi befinner oss i, utan vi alla som delar dessa villkor i EU.

Knegarkampanjen kommer fortsätta utbyta erfarenheter med arbetare i Barcelona-regionen och vi hoppas att kunna utvidga våra internationella kontakter inom EU för att knyta oss närmre kamrater på kontinenten för att det är bara tillsammans och gränsöverskridande som vi kan finna lösningarna.

Uttalande från knegarkampanjerna 1 maj 2015

Idag är det första maj. Det är arbetarrörelsens dag år 2015 i Sverige. Socialdemokraterna har regeringsmakten men har så lite stöd bland arbetande människor att de har gjort Alliansen ? som förlorade valet i höstas ? till regeringsunderlag för att undvika nyval. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt högerparti, är etablerat i riksdagen och vrider hela partipolitiken högerut samtidigt som de utmålar sig som ett politiskt alternativ för vanligt folk som ser levnadsstandard och arbetsvillkor smulas sönder. Att de utesluter sina mest renläriga nationalister är bara logiskt eftersom SD vill stanna i den parlamentariska värmen i riksdagen.

I kommunerna där vi lever och verkar, i Kiruna och Stockholm, styr socialdemokraterna med hjälp av vänsterpartiet, de gamla kommunisterna som blivit socialdemokrater, och Fi, ett nytt feministiskt parti som vill att kvinnor ska ha samma möjlighet att utöva makt över andra människor som män alltid har haft. Men ingen vanlig knegare eller förortsbo har ens märkt någon skillnad i sina liv mot hur det var innan valet i höstas.

Sjukpenningen och A-kassan är fortfarande lika snålt tilltagna som förut, det är precis lika svårt att få en ordentlig anställning och egen bostad som det var innan, sjukvården och skolan går på knäna, byggföretagen och åkarna fortsätter att betala lägre löner till knegare från andra länder, i förorten hänger fortfarande ungdomarna och väntar på utbildning och jobb. En ny ekonomisk systemchock byggs upp med lån på lån och euron kan komma att lösas upp endera dagen. Dessutom pågår det krigsförberedelser runt EUs gränser och i spåren på USAs och NATOs härjningar i Mellanöstern och fjäskandet för gamla militärdiktaturer, har en grym krigsmaskin bildats som för lång tid framöver kommer att spärra befrielsekampen i arabvärlden och norra Afrika och driva flyktingvågor framför sig.

Utan en utmaning från arbetarrörelsen mot bolagen och politikerna så kommer den onda spiralen att fortsätta snurra. Men det som behövs är en nybyggd arbetarrörelse för den gamla sitter i regeringen och regisserar hela snurren nedåt tillsammans med borgarna, med EU och med NATO.

På våra arbetsplatser i livsmedels- och gruvindustrin märker vi av de internationella kriserna väldigt väl. När råvarupriserna nu faller är vi flera som hotas av arbetslöshet och arbetstempot drivs upp. Men i frånvaro av en stark arbetarrörelse som kan förändra det politiska läget på kort sikt, hänvisas vi till att sätta igång själva och ta itu med det som är allra mest brännande och Knegarkampanjen Kiruna öppnar till veckan ett rådgivningskontor för alla som hotas av varslen i gruvorna. I Stockholm grundades för tre dagar sedan Knegarkampanjen Slakthusområdet.

Både i gruvindustrin och i livsmedelsbranschen är bemanningsanställdas och visstidares villkor bedrövliga. Detta har vi gemensamt med snart sagt alla arbetsplatser och branscher så nu sätter vi igång både med att organisera fackklubbar och öppnar rådgivningskontor med ideella rådgivare och organisatörer. Detta är särskilt viktigt nu när gruvkrisen når Malmfälten och visstidarna får ta första smällen. I Norrbotten planeras även skolstängningar och sjukvården är redan en hälsofara för patienter och personal. Knegarkampanjen Kiruna hjälper föräldrar, lärare, vårdpersonal att starta egna knegarkampanjer för att börja bygga motkraft till den sociala nedmonteringen som rusar på allt snabbare.

I Stockholm ska kommunen flytta hela Slakthusområdet till Farsta inom några år men vi som jobbar i området har helt ställts utanför planeringen. I Knegarkampanjen Slakthusområdet organiserar vi oss för att bli en maktfaktor i den frågan. Den berör både livsmedelsbranschen i Stockholmsregionen och våra jobbvillkor.

Vad knegarkampanjerna nu gör är att vi samlar oss till facklig upprustning och politisk organisering av arbetare på våra egna villkor. Vi är arbetardemokratiska föreningar för att ändra styrkeförhållandena på jobbet och i politiken. Vi stärker varandra genom våra erfarenheter och vill inspirera fler att starta arbetardemokratiska föreningar på arbetsplatser runt om i landet. Nu är det upp till oss själva att ändra den borgerliga politiken som bedrivs av den socialdemokratiska regeringen och av EU och vi kommer att jobba för ett storrådslag i arbetarrörelsen med direktvalda delegater från arbetsplatserna. Det som behövs är ett nöd- och investeringsprogram för social upprustning och riktiga jobb för att bryta nedåtspiralen.

Knegarkampanjen Kiruna / Knegarkampanjen Slakthusområdet Stockholm

knegarkampanjen.com
2015

Instagram